Jag liksom alla andra, tänkte följa trenden och skriva sju sanningar om mig. Jag vet att det är ointressant och orelevant, men ni kanske är intresserade av att veta mer om mig. Det hoppas jag :]

1. Jag är fantastiskt dålig på att komma med egna ideér. För det mesta så utnyttjar jag andras ideér och driver det jag tycker känns bäst. Förut såg jag gärna på mig själv som kreativ, men det är ganska felaktigt av mig, då jag föredrar att lyssna och sno och modifiera av andras åsikter och idéer. Det tycker jag inte är så fel, och jag tar igen det på att jag är bra på att lyssna och lära mig saker, och tänka kritiskt på vad folk säger.

2. Jag slutar aldrig tänka och reflektera. Jag funderar ofta länge på vad folk har sagt, vad som ligger bakom det, ifall det var sant eller ej, och vad de menade egentligen. Jag funderar också gärna över vad jag själv gjort och vad som ligger bakom det mesta, kanske därför jag inte är kreativ, då jag lägger all min energi på att förstå hur saker fungerar.

3. Jag tävlar mycket, och lägger höga krav på mig själv. Det tycker jag inte är så dåligt, utan jag lär mig ganska mycket av att tävla med andra om saker. De vet oftast inte ens själva om det, men jag jämför mig ofta med andra och funderar på vad de gör bra, och försöker själv göra det bättre än dem. Jag tror man behöver höga krav för att komma långt, och jag vill ju komma långt, så.

4. Jag gillar att chockera. Ibland gör jag saker bara just därför, det är intressant att se hur folk reagerar, och därför gör jag konstiga saker ibland, vilket många kanske tycker är jobbigt. Men faktum är att jag inte bryr mig ett dugg om att de tycker det, det verkar som att jag alltid förväntar mig att de ska acceptera mitt okonventionella sätt. Humor är att gå från normen, och göra det andra inte väntar av en.

5. Jag vill gå långt. Jag vill se världen, förstå den, träffa människor, påverka och göra det dåliga bättre. Jag vet inte om jag gör det för min egen skull eller för andras, om det anses egoistiskt eller ej, då mitt främsta mål är att göra saker bättre för andra. Det får väl ni avgöra. Någon sa att jag var herokratisk, och skulle hellre bli känd för dåliga saker, än inte känd alls. Men det vet jag att det inte stämmer.

6. Jag ser det bästa i alla. Jag strävar efter att ha noll fördomar, att acceptera alla oavsett hur de är som människor. Mitt enda krav är att de även ska acceptera mig för det, sen bryr jag mig inte ett dugg. Jag kan vara vän med alla, men märker jag att någon tycker att jag är för udda eller olik dem för att vara deras vän, då har jag ingen större lust att vara vän med dem heller.

7. Jag är självcentrerad. Mycket fokuserad på mig själv och hur jag är, och pratar gärna om mig själv för många, men jag är mycket intresserad av andra också, så jag tycker det går jämt ut. Jag pratar konstant, och ibland känner jag att jag helt enkelt ska hålla käften, och därför lägger jag band på mig själv i många sammanhang. Det märks säkert att jag har mycket att säga, då jag bloggar och allting. Igår var jag däremot på ett möte med Laila Naraghi där vi pratade om internationella frågor, och SAP, SSU och S-Studenter var där och framhävde sina åsikter, och vi funderade ut hur vi skulle lösa ut internationella problem.

Jag satt främst och lyssnade, då det är ett ämne som jag känner att jag ehöver veta mer om innan jag uttalar mig, men några saker vi lyckades komma fram till var ändå att bidrag ska gå åt satsningar på välfärd. Många fattiga länder vågar inte investera i välfärd, jobb och dylikt, då de helt enkelt inte har råd, och lån leder till skulder. Om vi kan minska räntan på deras lån, eller helt enkelt ta bort den helt, så vågar de satsa mer pengar på lån, bygga upp sin välfärd, och därmed lösa många kriser. Dessutom bode vi egentligen satsa bara några få länder i taget, och aktivt arbeta för att de ska ta sig ur sin misär, istället för att bara betala saker som inte går till lösningar, utan bara är bidrag.

Det är ungefär som med arbetslöshet, man ska aktivt arbeta för att minska den, ge dem jobb och stöd så att de kan skaffa sig ett, man borde inte bara sitta och ge dem bidrag, man borde ge dem en försäkring. Genom stöd så kan de överleva och när det finns jobb, så ska de arbeta. Alla behöver arbete, och vill arbeta. Men ingen vill vara arbetslös, så varför ska man då straffa dem för det.

Satsningar krävs. I sverige har vi alltid haft en modell att vi, trots att vi gått back ibland, fortsatt satsa på välfärd. På senare tid har vi börjat med massa utförsäljningar för att klara budgetunderskott, och vi ser ju själva vilka dramatiska konsekvenser det fått. Arbetslöshetsökningar, och krav på att inflantion är farligare än arbetslöshet. Givetvis är det viktigare att hantera arbetslöshet än inflantion, att pengar får ett mindre värde är inte lika viktigt som att folket mår bra, och så har det alltid varit. Idag tycker många att det är viktigare att hantera den växande inflantionen än det faktum att många är utan jobb, och regeringen har direkt gått vidare till det målet. en procentenhet tog de, och resten får klara sig på a-kassan. Snacka om att låta oss hamna mellan stolarna. De svek folket genom att först försämra hur det är att vara arbetslös, och därefter ge upp hanteringen av arbetslösheten helt, alldeles lagom till att högkonjunkturen var över.

Regeringen svek svenska folkets förtroende, och det var ett svek man inte talat om mycket. Ett svek som passerade obemärkt förbi, om hur man gjorde att minska arbetslösheten till sin huvudfråga, red på högkonjunkturen och försvårade för de utsatta för att uppnå detta. De uppnådde ingenting, och nu kommer arbetslösheten snart stiga. De förändringar som handlar om en flexiblare arbetsmarknad för att skapa jobb har varit en ganska lustig teori jag aldrig sett belägg för. Kan det vara svenskt näringsliv som ligger bakom?

I sverige har vi trots bristen på flexibel arbetsmarknad alltid haft en låg arbetslöshet, och när vi valde att på 90 talet göra tacklandet av inflantion till viktigare än tacklandet av arbetslöshet, så har arbetslösheten stigit. Om vi kan börja ta hand om folket istället för pengarna kanske vi kan komma tillbaks till det här.

Sen är ju 6 timmars arbetsdag givetvis en vettig reform för att minska arbetslöshet, om vi ska återkomma till det.

Läs även andra bloggares åsikter om Sju sanningar om mig, arbetslöshet, inflantion, budget, nationalekonomi, svenskt näringsliv, relativt majs, flexibel arbetsmarknad, högkonjunktur, internationellt, fattigdom, utrikes, EU intressant.se