Chockdoktrinen av naomi klein. Den boken lånade jag på biblioteket igår, en bok som handlar om chocker. Om nyliberala chocker, och hur man kan skapa förändring genom att driva fram reformerna när folket är chockat eller har drabbats av kriser. Har landet inte drabbats av kriser, då måste man införa det på konstgjord väg. Ungefär som de lyckades göra i sverige då de genomdrev en lag som gav bankerna möjlighet att låna ut hur mycket pengar som helst, som jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Men den tanke som slog mig när jag läste boken nu idag, efter bara 50 sidor insåg jag att hon stank av Michael Moore rakt igenom. Hon ville få folk att se på hennes sätt, att se att hon hade rätt, och för att uppnå detta så överdriver hon så mycket som möjligt, får saker att verka så extrema som möjligt. Pekar på det negativa, och lyckas. Hon gillar inte Milton Friedman, inte för att det är så konstigt. Milton Friedman var en visionär som saknade förankring i verkligheten. Han var en som förespråkade att alla problem i samhället berodde på att friheten inte var total, något som liknar många av de som kommenterat på min bloggs åsikter.

De som anser att den enda vägen till lycka är att låta marknadsekonomin ta över helt. En lögn som saknar like, en lögn som aldrig kommer slå rot i folket. Min sanning ligger i att jag vet att folket inte vill ha försämringar, inte vill ha utförsäljningar, inte vill ha minskad social trygghet. Men det vill vinnarna. Så det bästa sättet att driva igenom förändringarna är genom lögner, genom vinklingar, genom tvetydligheter. Genom att orsaka förvirring, och genom att möta en opposition som misslyckas med att peka på sanningen. När folk som Friedman, och våran svenske variant Fransico dyker upp och börjar förespråka total frihet, så verkar det rent underbart. Alla är fria och lyckliga, staten slutar förstöra för folket och allt är bra. Ett scenario vem som helst skulle vilja ha, om det gick att ta bort nackdelarna. Nackdelarna är att folket börjar lida, att folket blir konsumenter, att lönerna sänks, att arbetsmiljön försämras, att möjligheten till att skaffa sig en bra utbildning försämras, att den här listan helt enkelt inte har något slut. Kolera och kolera, det bara öser ner, och tillslut märker man att hela systemet stinker. Ju mer marknadsekonomin tar över, desto färre blir vinnarna.

Frihet är lycka. Att vara fri, att kunna skaffa sig ett bra liv, det är att vara lycklig. Ingen vill bli omhändertagen, ingen vill sitta och göra ingenting och tycka synd om sig själv. Ingen vill hamna på gatan, och det är inte frihet att hamna på gatan. Men det finns liberaler som snackar om att det är frihet att kunna välja att hamna på gatan eller skaffa lägenhet. Det är därför vi ska tvinga folk till gatan om de inte klarar sig, när jag trodde frihet var att man skulle få möjlighet att ge sig själv ett bra liv, och ändå ha stödet kvar när det misslyckades.

Vi kommer alltid möta förnedring, olycka, krig och svält. Det liberalerna menar är att man ska få välja sådant själv. En ren och skär lögn. Vem vill tro på det, och vem vill möta det. I sverige slipper vi, till en viss del, men vi har långt kvar att gå. Det märker vi bara genom att ta bussen in till stan och titta på folket som ligger ute på gatan. Att titta på de utstötta, knarkarna, missbrukarna, alkoholisterna, de som blivit utkastade från samhället. Förpassade till livets skräphög.

Problemet är att liberaler inte ser dem. Vad ser de? De ser att de inte har frihet, och målar upp samma scenario igen. Hur de vill att världen ska se ut. Sen blundar de igen. För fattigdom, och allt jag rabblat upp. Det går inte att få ett bra samhälle genom att blunda för hälften och småle åt resten. Det enda vi kan göra är att se sanningen, och visa den för andra. Självklart vill rika inte se att fattigdom förekommer, det är lika självklart som att de som ser den kommer göra allt för att dölja den för resten. Jag vet inte om vinnarna verkligen är blinda, jag tror att de blundar medvetet, eller stirrar och ler åt det också och tänker på friheten.

Jag tänker på friheten jag med, jag tänker på den jag får genom min skola, mitt barnbidrag, min familj som har bra avtal, men som kunde bli bättre. När jag tänker på mina vänner jag har, när jag tänker på de som faktiskt har det värdelöst i det samhälle vi har nu, men som kunde ha det bättre. Självklart ska de få det bättre, självklart ska alla få det bättre. Det är det enda sättet att bli friare. Att ge frihet till folket, i form av bröd, kunskap och skådespel. Bröd och skådespel åt folket, som någon sa, ett ordspråk jag kom att tänka på när jag lånade ut 5 kronor så att en kompis skulle kunna köpa en läsk, och när jag såg det stora leendet från honom när han sprang in på kiosken. Humor. Inte för att jag förebrår honom, jag har så enkla behov själv. Idag vill jag gärna ha köttfärssåsen som snart står framdukad på matbordet, och kanske lite socialt umgänge med några vänner. Imorgon tar jag gärna skolan och det som kommer efter, en kortare onsdagstradition då man får möjlighet att umgås med de man tycker om, och mitt simkort som anländer till min nya iPhone. Det ska bli trevligt.

Läs även andra bloggares åsikter om chockdoktrinen, naomi klein, nyliberaler, frihet, lycka, välstånd, välfärd, socialism, lögner, alkoholism, missbruk, snedsteg, misstag, pengar, ekonomi intressant.se

Din respons: