Stockhol(m). Vi pratar centralisering, vi pratar vårdval stockholm, och vi pratar om en policy som genomförs i tysthet. Ingen öppnar munnen när vi bygger bostäder där, ingen tvekar när vi säger att vi behöver satsa där för att hantera den ökade folktillväxten. Vi pratar om 10 års bostadsköer, om en svart bostadsmarknad som säkerligen är enorm. Bygg fler lägenheter och bostäder, det var svaret på hur vi ska hantera problemet. Jag själv gick i den fällan, när ämnet dök upp i samhällskunskapen. Centraliseringen handlar om att placera allt i en stad, och låta de andra flytta, förgås eller stagnera. Vi i norrland lider av det, de i södra sverige lider av det, och jag vet inte hur det ser ut i stockholm just nu men de verkar ha ganska mycket där borta. Livet leker, som man säger, kanske inte för alkoholisterna som ligger ute på gatan, men för majoriteten som vill bo i sveriges största stad. Centraliseringen har aldrig varit positiv, det har aldrig varit ett verktyg för effektivitet, att placera allt på ett ställe, att göra nedskärningar i sjukhus som ligger utanför stockholm innerstad, för att placera alla i centrum. Effektivare kanske, men jag kan inte låta siffror som att folk i förorterna är sjuka oftare bara sjunka iväg till botten ohörda.
Mm. En sked honung. Jag har drabbats av en hemsk hosta, en som inte går bort, en som jag haft sedan två veckor, konstant har jag hostat, och det har inte låtit trevligt. Vet inte vad det beror på, men efter diverse huskurer, såsom vitlökssmör, vitlök, honung, lådvis med c-vitamin är jag öppen för förslag. Förhoppningsvis går det över. Men hade jag skrivit ut alla gånger jag hostat medans jag skrivit på den här bloggen hade det blivit mer än femtio. Host. Någon skämtade om att ingen kommer ta mig seriöst när jag hostar varje gång jag sagt något. ”Jag lovar. Host.”
Men hrm. Nåja, tillbaks till bloggen. Vi är alla lokalpatriotiska, lixom de är i stockholm, det märker vi i ssu också. SSU Stockholm är inte ett minidistrikt, utan det största distriktet i hela sverige. Lokalpatriotismen märks väl ganska klart där, såklart de värnar om sin hemstad, lixom jag värnar om norrbottniabanan. Även om jag försöker sätta rättvisan före, ibland är det en själv som drabbas av orättvisan. Jag själv kan vara lite patriotiskt för mitt egna, för min släkt till exempel. Även om det låter smålöjligt. Jag kan inte riktigt hjälpa att tycka annat än att min pappa är en av de smartaste människorna jag träffat. Eller att leta efter positiva sidor hos dem som hör till mig, de som är kopplade till mig på något sätt. Det verkar vi alltid vara, alla människor. Men ibland måste vi se att det är nog, ibland måste vi sluta romantisera vårat egna, ibland måste vi inse att vi gör andra illa. De som är utanför. De som är mobbade i skolan, för att de inte hör till. De som är mobbade på arbetsplatsen, de som är utstötta. De som inte delar åsikter med oss. De som inte ser ut som oss. Ju olikare oss, desto sämre. Är det så? Vissa saker känns det som att jag inte kan göra något åt. Ibland känner jag mig för radikal. Ibland känns det som att hela samhället är fel uppbyggt, och att vi måste göra något åt det. Men vad?
Jag har lärt mig att hela den person jag är nu, det är den jag formats till. Själv är jag nöjd över hur jag formats hitills, och hoppas att jag kommer bli en riktigt vacker skulptur när allt kommer till kritan. Honungen hjälpte, tänkte jag, fick för mig att det var någon form av placebo kanske. Men där dök två. Nej tre hostningar till. Jag har åtminstone Status Quo – In the army now, som jag kan känna mig nostalgisk av att lyssna på. Jag ska fatta mig kort. Centralisering är fel. Tanken om att ha en huvudstad är en absurd en, som skadar allt annat. Det här kommer kännas smått patetiskt, men alla städer är lika värda, och har lika stor rätt till att kunna ge gott liv åt alla. Man väljer inte var man föds. Jag föddes i Solna, Stockholm, men det hjälpte mig inte så mycket då jag senare emigrerade upp till Luleå. Kommer inte ihåg varför, men klagar inte. Har ingen aning om hur mitt liv skulle se ut annars. Men jag har luleå. Som har varit min hemstad i mer än 12 år. Den är stationerad ungefär 100 mil från Stockholm. Visst ska jag flytta när jag blir stor, och jag har frågat flera andra som också ska det. Största hindret är väl bostadsköerna. Utan dem hade nog hela sverige befunnit sig i stockholm nu. Tragiskt, hade palmefolket tyckt, de som kämpade emot centraliseringen så hårt. Men inte vi, nej, hela hans arv försvann när han dog. Anna Lindh kanske snappade upp det, men hon skulle tydligen också bli mördad. Man undrar ju vart resten tog vägen. Resten sa att det var tragiskt att han dog, och det var allt de brydde sig om. Att föra vidare det han kämpat för, att ge fanan vidare åt någon lämpad med samma glöd, att behålla glöden han tänt, det var det ingen som ens tänkte tanken. När jag gick till biblioteket var flertalet böcker om att han blivit mördad. Flertalet böcker var om det. Om en fantastisk människa som gjort så mycket, och som skulle kunna fortsätta leva genom att vi förde vidare hans budskap. Han hade ett viktigt budskap han gav sverige.
Jag vet inte exakt vad det handlar om. Kanske är jag okunnig, kanske det inte räckte att läsa böcker om honom, kanske jag borde ha träffat honom. Men jag får förlita mig på hans vänners ord. Thage G Petterssons ord om honom, hur han var, och hur han levde för politiken. Politiker ska leva för politiken. För förändringen, för att göra saker bättre. Samhället verkar fungera bäst när det tas om hand av folk som bryr sig om det. Naivt. Kanske ouppnåeligt. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur samhället skulle kunna se ut om vi kämpade för det. Jag själv är ganska lat, men visst, jag kan hjälpa till. Jag försöker iallafall.
Läs även andra bloggares åsikter om Samhället, politik, demokrati, olof palme, thage g petterson, centralisering, decentralisering, förkylning, stockholm, förorter, nedskärning, vårdval stockholm, moderaterna, socialdemokraterna, ssu, bostäder, privatiseringar
